En kantor filosoferar

Jag har varit en dålig bloggare det sista. Mest för att jag själv känner att jag bara upprepar det jag tidigare sagt. Jag tror därför att kantorn kommer sluta filosofera på detta viset.

Jag tackar för mig. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte.  Vi får se.

Tack alla som har tagit del av mina tankar.

Jag är hemma i Uppsala. Ja det känns så, här är hemma. Kansliet, domkyrkan, krogarna ,jag kan gatorna……

Jag är p åfortbildning i konsten att ha med barn att göra. Och då särskilt sjunga med barn. En jättebra kurs såhär i halvlek. Hela dagen i morgon också.

Men när jag är  här måste jag ju ta mig in i domkyrkan. Faktum är att den känns mer hemma för mig än min stiftskyrka i skara. Men det har så mycket att göra med ångesten och förväntan över att ha beslutat sig för att börja jobba i skut och lämna trygga sverige. Just då var kyrkan det enda trygga och den låg här en bit upp i backen från lokalerna som innehöll all info om försäkringar och annat man måste veta innan man flyttar ut i världen för skut.

 ¨

Jag satte mig vid cemtralaltaret idag och njöt av domen! Den är så vacker. Dom bygger ny orgel i norra ingången, men dom var på lunch när jag var där.

Plötsligt började en telefon ringa hysteriskt. En mobil med ett hysteriskt orgelpreludium som signal…..Bach säkert!

tidelidelidelidelidelidelideliiiidelidleidleidleidleiiidleidleidleidlidlidelidlilililililidelidelidlieldieldielidel………..

Signalen fyllde kyrkan…….Inte lika bra som läktarorgeln men rejält lät det.

”jasså organisten är här nånstans” var min första tanke…..

Men nån sekund senare kom jag på att det var ju orgelbyggarna som var tillbaka……

hm…..

Gissa min telefonsignal?