En kantor filosoferar

Det känns oroväckande lugnt inför första advent. Vad är det jag glömt??

Det finns gånger då jag undrar varför jag valde mitt yrke som körledare. Ikväll var ett sånt tillfälle. Dom lyssnade inte på mig och jag fick svara på samma fråga om och om igen men ändå går människor till notskåpet och river fast jag har sagt att dom inte ska. Osv osv osv.

Jag kände att jag ville skrika högt, bonka i pianot och sen springa därifrån. Men jag tyglade mig men jag är ändå på skit-humör! Garghhhh!!

Jag fck ett kalenderljus av min vän prästen eftersom jag fyllde år igår. så nu har jag lovat henne att få lite adventsfrid de fem millimetrar som ljuset ska brinna varje dag.

Den mest hektiska och stressade månaden för en kyrkomusiker. Jag kände det redan vid 4-tiden inatt då jag bärjade tänka på allt som ska hinnas med, övas in och planeras. Adventsgudstjänster, luciatåg, julkonserter, sjung in julen. Som om inte det var nog så ska ju allt det andra skötas också.  Människor går ju bort även i december och det ska hållas begravningsgudstjänster även nu.

När ska jag få tid att stanna upp och tända adventsljuset? Nja, det får jag inte. Men det är ju det som är tjusningen med att vara kantor. Man får sprida stämmning till andra. Då får man försöka suga åt sig lite av det under tiden.

Nu är det morgonmöte och sen övning med solist inför advent. Senare idag luciaövning och toppas dagen med kyrkokör.

wish me luck!

jag tycker om att vara vaken på natten. det är så lugnt. så avslappnande. Bara finnas till. Ingen ringer, ingen går förbi utanför. Jag får vara själv utan att nån ifrågasätter.  I natt är en sån natt. Ensam hemma och jag bestämmer själv.  Ska bara ha kvällsmässa i morgon kl 18 Då ska jag nog ha vaknat

Men jag håller lyktorna brinnande ifall att Jesus är på gång…….

Jag gick hem vid fyratiden idag. Promenerade genom stan. Den är så fantastiskt vacker när det snöar. Det var tyst. Började mörkna. Jag hade antony and the johnsons i lurarna och antony sjöng Bird girl Jag kände mig som den mest ensamma personen i världen. Där gick jag. Ungefär som i en film där någon som dött går omkring osynlig på gatorna. Jättekonstig känsla. Jag kunde ha börjat gråta, fast jag hade inget att gråta för. Allt var bara så vackert.

Fast det är inte så konstigt igentligen. Hela eftermiddagen har präglats av avsked på olika sätt. A till NY. H till kusten. Avskedet till R på begravningen jag spelade på. Avsked till mina arbetskamrater på expeditionen som ska hem och ha helg.

Avsked som tidsmässigt sträcker sig från över helgen till – Vi ses aldrig mer. Livet är skört. Det gäller att ta vara på det medan tid är. Kanske var det därför jag kände den där konstiga känslan i kroppen när jag promenerade hem mitt i min vackra stad? Jag har haft den känslan en gång tidigare och även då handlade det om ett jobbigt avsked. Men det behåller jag för mig själv.

”Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit” SvPs 490. En av dom vackraste i vår psalmbok.

Vad innebär det att vara människa? Ja, det är både lätt och svårt på nått sätt.

Jag sitter uppe denna natt för att jag grubblar på en sak jag inte ens kommer att nämna här i bloggen. Det är ett knepigt dilemma. Nöj er med det.

Jag växlar spår direkt

Jag är gift, jag har en fru H. men inga barn. Just nu är vi tre här i huset för vi har en tjej A som bor här tills vidare i väntan på bra egen lägenhet. Nu ska A åka till New York i tio dagar. Lyfter från Landvetter på söndag. Fatta att det kommer bli tomt!!!

När vi bjöd in henne till vårt hem fick jag höra frågor som:

”men ska hon bo hos er på obestämd tid? Hur klarar ni det?”

Detta har jag fått höra från människor som går i kyrkan varje söndag (till och med präster) och ser sig själv som goda människor. Dom är säkert jättebra, men vaddå? Kan man upplåta lite plats för en människa som behöver den. Varför är det så farligt? Det är så jag tycker att det SKA vara. En annan gång är det jag som behöver en säng och lite kärlek.

Varför jobbar vi i kyrkan? För att tjäna människor där och sen gå hem, eller för att vara goda kristna och ta hand om varandra?

Jag ska vara tydlig. Jag skriver inte detta för att hissa mig själv till skyarna. snarare för att dissa dom som inte kan förstå varför vi bjuder in en människa till vårt hem och ser henne som en familjemedlem.

Nu när hon ska åka på semester insåg jag att, en dag flyttar hon från oss för att leva sitt eget liv i sin egen bostad. Då kände jag mig halv genast. Kan tänka mig att det är samma känsla som föräldrar känner när deras barn flyttar hemifrån. Jätteglad fast ensam. Jag inser ju att jag inte kan hålla taget om min vän hela livet.

Kanske kan hon ta hand om nått litet knytte som behöver kärlek för att hon vet hur viktigt det är. Kanske är det nån annan som knackar på min dörr som jag bjuder in. Bo hos oss! Du är välkommen! Man vet aldrig….

Kanske är det Maria och Josef som står där en kväll…….

(Hoppas du förstår poängen A. Annars får du slå mig)

…testat att vara hemmapappa.  Väckt lillen och matat. Hämtat storebror på dagis. Åkt färjan över till lekplatsen. Grävt i sanden.  Ja allt som hör en pappaledig pappas vardag till.

Nyttigt för mig men också trevligt. Pappan i fråga är en väldigt mysig pappa/vän.  Vädret gjorde ju inte det hela sämre. Marstrand låg i ett solsken och vinden var ca 0.1 m/s  Havet var som en spegel och jag njöt SÅ av att få vara ute i luften och solen och slippa tänka på julmusik och andra måsten jag har på jobbet.

Jag brydde mig bara om pojkarna i sandlådan och pratade solfångare och plåtslageri med min kompis. Helt ljuvligt! Inte en sommargäst i sikte!…Eller jo en kanske…eller….jo…jag vet inte…hon är sommargäst men ändå inte.

En konstnär måste få tid för annat än sin konst ibland. Tex sina vänner. Och det bästa av allt. Denna vännen är inte kyrklig. Han pratar om annat., och jag får lov att prata om annat och lämna kyrkan för en stund. Tack Tobias!

”Åhhh du är min favoritkantor. Den bästa kantorn i världen!”

Sagt av en präst, tjej, 32 år

Det är ju sant

Jag är bäst

Det sägs ju att man har en stresströskel. Jag undrar…Kan man sänka den? Jag har aldrig i mitt liv känt mig stressad. Det beror inte på att jag har levt ett lugnt liv i mitten av ingenting. Nejdå, det har allt blåst ordentligt. Men stressad? Neeeee. Inte jag

Men nu! Värk i axlar och nacke. Sura uppstötningar. Trött men kan inte sova. Varken på natten eller dagen.

Tydliga stress-symptom säger många.

Visst säger jag. Om jag bara visste vad som stressade mig. Enligt mig är allt som vanligt och jag trivs med livet. Men uppenbarligen är nått galet. Hur ska jag få bukt på detta? Såhär kan det inte vara!

Ska börja med att ta några dagar hos föräldrarna. Det brukar göra gott. Om inte annat så för sömnen. Jag sover gott där.

Men först: Jobba tisdag.

Sen? Ledigt till tisdag