En kantor filosoferar

Nu har kantorn semester. Men, jag har ändå en filosofering jag vill dela med er.

Jag har spelat på några vigslar nu i juni och juli. Även några andra typer av Gudstjänster har samma fenomen, men jag har särskilt tänkt på det på vigslarna där det är många gäster som är i min egen ålder.

Tidigare år har det varit pest att spela psalm 199, 200 och 201 för det är bara jag, och i vissa fall prästen som sjunger. För att inte tala om psalm 84! Vi lyfter våra hjärtan till dig o fader vår. I tacksamhet och lovsång, i bön för dessa två. Ingen kan den vigselpsalmen även om den har en någorlunda känd melodi.

Men i år sjunger bröllopsgästerna! O jisses va dom sjunger!! Underbart, men jag började såklart grubbla på varför och kom fram till att:

Är det så att alla program på tv, typ Idol, talang, körslaget, allsång på skansen (för att nämna några) har gjort att det är okej att använda sin röst? Det är inte längre pinsamt att höra sig själv, eller ännu värre, låta nån annan få höra ens sångröst?

En annan sån grej är alla kareoki-spel som har poppat upp. Singstar och allt vad dom heter. Jag har vänner (jag aldrig vågat drömma om skulle öppna munnen)  som har investerat i dessa typer av spel och som sitter hemma på fredagskvällar med vänner och sjunger/tävlar.

Kan detta ha letat sig in i kyrkan och dess psalmsång? Eller är det bara en tillfällighet?

Spelade på vigsel i eftermiddags. Inga konstigheter. Jag åkte dit med min pärm med vigselnoter. När jag fick programmet en kvart innan ser jag att jag ska spela mer musik än vad brudparet informerat mig om.  Men det var ju inte svårare än att bläddra fram den i raden av brudmarscher och spela som det står. Fast det är klart…

Det känns ju ändå bättre om man vet om vad man ska spela några dagar innan.