Filed under: 1
Jag ser mig själv som en helt vanlig person. En man som försöker leva sitt liv och sköta sitt arbete på bästa vis. Säga ifrån när jag tycker något är fel, men utan att vara elak eller oförskämd. Jag inser att jag bara är människa så jag lyckas inte alltid. Så är det för oss alla.
Men i den kyrkliga världen är vi väldigt duktiga på att inte säga vad vi tycker. Jag vet inte vad det är vi är rädda för, men jag märker då och då att min ärlighet inte alltid uppskattas. Och vad händer? Jo ingenting, men senare får jag höra bakvägen att folk tycker så och så. Är det så farligt att prata med mig direkt?
Det är inte ofta det händer men jag ska ge ett exempel.
Nyligen hade vi en sjungning där jag tog in en solist till kören. Jag ser det som en möjlighet för kören och ge körsångarna inspiration i att få sjunga med en duktig sångare.
Några dagar senare får jag höra från annat håll att körsångarna minsann tycker att vi ska hålla solistgrejjorna inom kören så att dom själva får chans att sjunga solo. God tanke, men det finns massor av andra tillfällen då man som körsångare får chansen.
Men nu till poängen. Är det så farligt att prata med sin körledare? Stå för vad man tycker? Jag blir ju mer sur över att höra saker bakom ryggen än om det tas upp med mig direkt. I en direkt kontakt får jag chansen att förklara och säga hur jag menar.
Jag tycker mig märka detta även i arbetslag och andra situationer inom kyrkan. Men ett vanligt företag skulle aldrig fungera om man höll på så.
Är vi i kyrkan rädda för att stöta oss med andra? Är det så att vi har en tydlig hierarki i kyrkan fortfarande?
4 kommentarer so far
Lämna en kommentar
En kantor filosoferar 
Det handlar bara om att ”jag vill vara störst, bäst och vackrast. Jag vill vara den som sjunger solo, jag vill vara den som alla kollar på, jag vill vara den som alla tackar för fin solosång.” Alltså, det spelar verkligen ingen roll. Vi är väl en K-Ö-R? Vad spelar det för roll om du tar in någon annan som solist? Fjantigheter! Avundsjuka skulle jag säga. Och nej, det är aldrig fel att gå till ”källan” (du i detta fall) direkt och säga vad man tycker. Men dom kanske är rädda för att du ska skälla ut dom? Dom kanske tror att dom inte duger? Det värsta är att höra bakvägen från andra vad dom egentligen tycker. Sluta vara så fjantiga! Vad är ni rädda för egentligen?! Säg vad ni ärligt tycker i alla lägen! (oj, nu blev jag lite upprörd här… Men men, jag har ju i alla fall skrivit vad jag tycker! 😉 )
Kommentar av Anni oktober 15, 2009 @ 4:22de e lungt sötis 🙂 Du är ju ärlig
Kommentar av kantorn oktober 15, 2009 @ 5:46Hå, det är inte bara i kyrkan. Finns nog på många ställen. Man har liksom glömt att ärlighet varar längst och att det man inte kan säga ärligt mellan fyra ögon skall inte heller bli sagt.
Kommentar av Vicke oktober 16, 2009 @ 9:53Jag har på ort där jag varit okänd upphävt min stämma i ett litet soloparti. Det var rätt läbbigt när man är van vid att ha en massa kör kring sig och att kunna körandas ohejdat. Det kändes som att jag var en sån där dåligt skött försådd om våren: blek och ranglig utan styrsel.
Jag är tacksam att inga såna förfrågningar har kommit … Å andra sidan finns det skolade röster i kören och de har företräde och ibland har de fått upphäva dem, t ex i markuspassionen, som tjänstekvinnan.
Sånt snack hade vår körledare tagit upp innan uppsjungningen på nästa övning.
Kommentar av Cecilia N oktober 22, 2009 @ 10:08