En kantor filosoferar

jag lever, jag jobbar och nu ligger jag på soffan och lyssnar på kakelugnens sprakande.

Jag har haft en otroligt stressig december. Sen jag fyllde år, 24/11 tycker jag det har gått en helg, men det har faktiskt gått en hel månad. Men det har varit väldigt kul! Många roliga möjligheter och situationer jag har hamnat i. Sen har det på slutet varit för mycket skitsnack mot mig. Men jag försöker att inte lyssna på det. Bara göra mitt jobb och sprida julstämning för mina församlingsbor. 280 själar ville komma på vår julkonsert i söndag. Det värmer så gott och gör att jag orkar satsa vidare. Det är en sån bekräftelse när så många vill komma.

Nu önskar jag er som fortfarande läser denna blogg, En rikigt god jul!  Och det finns en kommentarsfunktion så vill ni, så säg gärna nått där.
Hoppas återkomma nästa år.

Började med begravning. Gamle kyrkvaktmästaren i min favoritkyrka, (som förövrigt bilden på orgeln här ovanför är tagen) skulle vigas till gravens vila. Jag kände honom och också hans fru som gick bort i våras. Fina människor! Jag spelade det finaste jag kunde och i bänkarna satt många från socknen som ville hedra honom genom att vara där. Min vän och körmedlem Bengt sjöng.

Han sjöng psalm 309,  Nu vilar ett hjärta i ljuset och friden. De frågor som tystnat har fått sina svar….

Den psalmen sjöng vi på min mormors begravning för några år sedan. Jag har använt den då och då även efter det, men idag var det jobbigt. Jag kände i tredje versen att synen blev något grummlig av tårar som ville fram. Dom visade en stor saknad av en älskad mormor. Jag brukar inte vara sån. Jag brukar göra mitt jobb och vara helt oberörd. Och sen när jobbet är gjort kommer min sorg. Tex om det är nån ung människa jag har spelat för, eller som för ett par år sedan, ett barn som gått bort i plötslig spädbarnsdöd. Skitjobbigt, men jag gör mitt jobb och sen tar jag hand om känslorna. Men inte idag. Då kom känslorna under tiden. Trots allt gick det jättebra!

Efter begravningen hamnade jag hos vaktmästarna på kyrkogården. ”Säsongarna” som dom kallar killarna som jobbar 1/5 till 31/10 hade sin sista dag idag och det firades med smörgåstårta. Så jag fick lunch där. Jättetrevligt! Jag trivs hos vaktisarna! och dom är så glada över att en kantor kommer dit då och då bara för att snacka lite.

Sen mot hemmen där jag fick veta att Anna gått bort nyligen. En tanta som jag tycket mycket om att träffa och en trogen andaktsbesökare. Saknaden gjorde sig påmind igen. Både den nya saknaden av Anna och saknaden av mormor.

Till nästa hem, senilboendet. Där sa en tant när jag kom in genom dörren. ”det är inte min pojk det”

Nej sa vårdaren. Det är det inte.

Men tänk, sa tanten. Du har ju så många fina flickor här, och pekade på resten av dom dementa tanterna.

Ja! sa jag. Här kommer jag att trivas.

Som sagt, en dag med mycket känslor. Som kantor skickas man hela tiden mellan olika situationer och känslor. Det är tjusningen med jobbet.

Att googla är bra, men jag sökte just på svenska kyrkan i köpenhamn. Första träffen är en länk där man kan gå ur svenska kyrkan med sms. Är det roligt? Nej.

Jag blev faktiskt uppgiven.

Är på semester och har idag träffat Nigerias Biskop. Helt appropå….

Han är på besök på Mallis och vi träffade honom på Randa-berget.

I morgon ska jag har en hejdundrans högmässa. Den blir väl ungefär som vanligt om man bortser från att biskopen kommer med sin kräkla.

Nåja, det är slutklämmen på vår biskopsvisitation och jag ska vara tjänstgörande musiker i koret. Och min kollega sparkar vi upp på läktaren. Kontraktets körsångare leds av en organist i ett annat pastorat, så det blir rätt lugnt för mig. ska nog kompa lite grejjor, me det märker jag i morgon på övningen. Inget att hetsa upp sig för.

Efter detta åker jag och min kära hustru till Mallorca och vilar upp oss en vecka. Vi siktar på att träffa många kära vänner och äta mycket god mat. Kanske bloggar jag nått där nerifrån, men om inte så vet ni var jag är. Förmodligen plaskande i medelhavet.

på återhörande!

Jag ser mig själv som en helt vanlig person. En man som försöker leva sitt liv och sköta sitt arbete på bästa vis. Säga ifrån när jag tycker något är fel, men utan att vara elak eller oförskämd. Jag inser att jag bara är människa så jag lyckas inte alltid. Så är det för oss alla.

Men i den kyrkliga världen är vi väldigt duktiga på att inte säga vad vi tycker. Jag vet inte vad det är vi är rädda för, men jag märker då och då att min ärlighet inte alltid uppskattas. Och vad händer? Jo ingenting, men senare får jag höra bakvägen att folk tycker så och så. Är det så farligt att prata med mig direkt?

Det är inte ofta det händer men jag ska ge ett exempel.

Nyligen hade vi en sjungning där jag tog in en solist till kören. Jag ser det som en möjlighet för kören och ge körsångarna inspiration i att få sjunga med en duktig sångare.

Några dagar senare får jag höra från annat håll att körsångarna minsann tycker att vi ska hålla solistgrejjorna inom kören så att dom själva får chans att sjunga solo. God tanke, men det finns massor av andra tillfällen då man som körsångare får chansen.

Men nu till poängen. Är det så farligt att prata med sin körledare? Stå för vad man tycker? Jag blir ju mer sur över att höra saker bakom ryggen än om det tas upp med mig direkt.  I en direkt kontakt får jag chansen att förklara och säga hur jag menar.

Jag tycker mig märka detta även i arbetslag och andra situationer inom kyrkan. Men ett vanligt företag skulle aldrig fungera om man höll på så.

Är vi i kyrkan rädda för att stöta oss med andra? Är det så att vi har en tydlig hierarki i kyrkan fortfarande?

Jag har tillbringat eftermiddagen och kvällen invirad i en filt, en dator i knät och massa julsångböcker runt mig. Jag har försökt slänga ihop ett program julsånger för min vokalgrupp. Vi ska ha konsert på annandagen. Svårt att välja ut en timmas program ur denna stora skatt av julsånger som finns!

Men jag kände till min förvåning att jag ser fram mot julen och julmusiken i år. Det är inte alltid det har varit så ska jag erkänna.

Men jag skulle vilja ha några texter också, dikter eller texter om julen. Var hittar jag det? Har ni nått förslag?

Kära blogg, jag har inte glömt bort dig. Men jag har en dipp i skrivandet just nu.

Men livet rullar på för kantorn. Jag har haft en rivstart i höst med mycket sjungningar med olika körer.  När nästa helg är över hoppas jag det ska bli lite lugnare och jag ska få lite mer inspiration för att blogga.

Jag fick så ont i ryggen i eftermiddag. Typiskt när jag ska vara ledig fyra dagar i sträck! Det högg lite under begravningen, men nu värker det hela tiden. Liksom i området kring skulderbladen. Skit också!

Jag har ju kör ikväll så jag får väl helt enkelt gå dit och köra så länge det går. Förhoppningsvis funkar det hela övningen, men jag är tveksam.

I övrigt om dagen? Det verkar vara en dag då tangenter hänger upp sig. Först var det Eb-tangenten mitt fram på första manualen som var tyst. Sen var det Ciss-tangenten på pianot på hemmet. Störande!

Kantorn – Är inte helt tillfreds

Nu har kantorn röstat. Jag ska nämligen till malmö över helgen för att spela på kära vänners bröllop. Jag får gå på festen också, och därför räknar jag knappast med att vara hemma igen medan vallokalerna är öppna. Nåväl, jag tyckte det var ett ganska enkelt val i år. Sist bodde jag utomlands och fick alltså inte vara med i valet.

Men känner man massa människor i branchen så vet man ju var dom står och då är det ganska lätt. Både att välja och att välja bort.

Men jag har lite ångest inför vigseln i malmö. Det ska vara vigsel med nattvard. Aldrig varit med om, men det ska bli kul.

Men….

Att ha fantastiska instrument på jobbet är ju underbart!  Men när man ska iväg så vet man ju att allt annat är sämre…

Jag ringde organisten i malmö och frågade vad det är för instrument jag möts av.

”ja det är inget kul” var hans reaktion..

Hua…. Wish me luck

Bach preludium i Eb dur har dom valt. Hoppas orgeln pallar det…

Annars får jag väl spela mandolin…